Nu så är det jul igen
Den är som jul kan bli när man inte är hemma bland familj, vänner och insnöade stugor. Alltså mest bara skit. Positiva sidoeffekter av att vara i Senegal är att man kan gå till en katolsk kyrka som saknar Grönlunds orgel och släpande psalmsånger och i stället har ett band som spelar julmusik med afro-ragga-beat, med percussion som huvudingrediens. Står det dessutom en gungande kör på ca 50 personer bakom bandet och ylar på då kan fan själv bli religiös. Menigheten i bänkraderna gungar med och sjunger sitt bästa och ljudligaste. Det är vacker julstämning! Sedan rekomenderade prellen handskakande julhälsningar mellan menigheten och det blev massor av Bon Noel.
Ha en God Jul!
Ha en God Jul!
en svensk, en zuka, en turk och "in shallah" två senegaleser
på en ödslig plats vid Saharas möte med Atlanten. Tittar man riktigt noga syns en person i mitten av bilden. Senare visade det sig vara två.
Jag ska berätta om äventyret som jag hade under senaste söndagen. Jag har sålt min bil här, en sådan där 4-hjulsdriven som man kan köra med bortom vägens slut, till en turk som jobbar på deras ambassad här. Han ville att han skulle få prova den i terrängen så vi for till en sista sydvästlig utlöpare av Sahara ca 2 timmars körning hemifrån. Det råkar vara platsen där Paris-Dakarrallyt gick i mål, men det rallyt körs inte sedan två år tillbaka pga säkerhetsriskerna i vissa oroliga trakter längs vägen. Nu är det ganska öde där, hotell och restauranger får inga besökare och lokalbefolkningen försöker desperat sälja kvarblivna souvenirer som ingen ens tittar på.
Nåväl vi for dit och började med en liten snacks-lunch och lade upp taktiken i grova drag. Sedan förklarade jag för turken vad som gäller vid körning i lös sand när vi hade satt oss i bilen. Han kopplade in låst fyrhjulsdrift och lågväxel och sedan startade han. När vi kommit en bit in i sanden så ville han öka farten, men först växla till högre växel. Givetvis går det inte så bra att växla för rullmotståndet är stort så bilen stannade och sjönk ned en bit i sanden. Jag kommenderade honom att stå stilla och gick ut och kollade läget, sade sedan åt honom att krypa sakta bakåt i hjulspåren någon liten bit vilket han klarade av. Jag hoppade in i bilen och drog lektionen om körning i sand i repris och tillade: Starta på 2:an och växla till 3:an när vi är i nedförsbacke. Så startade han igen och det gick bra. Jag manade på att han skulle öka farten och han tyckte att motorn skrek trots att det var bara 3500r/m. Det gör inget sa jag, den tål högre varv, det är ju en zuka. Nåväl i första nedförsbacken fick han i 3:an och vi skumpade på i ca 40 km/timme och allt kändes bra. Sedan blev det lite smalare pist och då började han lätta på gasen så jag fick skrikandes mana på honom.
Efter någon kilometers kryssande så nådde vi havets strand. Jag bad honom göra en mjuk sväng i hög fart och sedan följa vattenbrynet för den fuktiga sanden är mera packad och stabil. Det gick jättebra i flera kilometer, men så började han känna sig för stöddig och ville ut i vågskvalpet men det avstyrde jag mycket bestämt. Istället körde han upp på en sandhög och där blev det totalstopp. Jag skrek åt honom att koppla ur och sluta gräva ned oss i ett moln av sand. Dörren gick att öppna och jag smet ut för att återigen bedöma läget och upprätta plan C, plan B hade vi ju redan använt. Jag sa åt honom att nu får vi gräva rent framför alla 4 hjulen. Jag skovlade på med båda händerna utan spade, han försökte lite men är ju en fisförnäm ambassadsekreterare så han kunde inte använda sitt favoritverktyg, nämligen käften. Det går inte att prata bort sand, man måste gräva.
Tur hade vi som grisar som fortfarande lever på nyårsafton, två joggande senegaleser kom fram till oss just när jag grävt fritt framför alla 4 hjulen. Efter nya förmaningar från mig placerade sig turken bakom ratten och jag och två muskulösa senegaleser bakom bilen. Vi knuffade och turken gasade på och han fick ut bilen på fuktig sand. Senegaleserna sade Bon Journée och joggade vidare utan att ens begära en slant som ersättning för deras knuffande. Jag redogjorde för plan D och då gällde att hitta slät och någorlunda fast mark att göra en 180-graders sväng i lagom fart på och sedan köra samma väg tillbaka i lagom fart utan onödiga stopp. Vi lyckades bra med det, men vid ett tillfälle körde han lite väl fort i en hoppa så att nosen doppade ned i sanden vid landningen så sanden sprutade upp över vindrutan. Vi tog oss tillbaka till asfalterad väg och kunde stanna och pusta ut samt koppla ur 4-hjulsdriften. Han var mycket medtagen och snackade värre än någonsin och om min heroiska insats och hur utlämnad han hade varit utan mig. Jag framhöll att tillsammans hade vi fixat det med senegalesernas hjälp och kör aldrig ensam ut i terrängen bortom vägars ände!
Väl hemma igen i skymningen bjöd jag turken på dusch, ren T-shirt, mat och kall öl och han fick debreafa sig ordentligt. I dag har han varit hit och lämnat zukan för att sedan flyga till Ankara och fira jul hemma hos mamma.
Nu återstår att önska alla God Jul och Gott Nytt År! Här är ingen snö att förvänta men vi har kyliga vindar från NV så temperaturen har fallit till 23 grader och jag har börjat använda långärmade tröjjor.
//Göran//
Jag ska berätta om äventyret som jag hade under senaste söndagen. Jag har sålt min bil här, en sådan där 4-hjulsdriven som man kan köra med bortom vägens slut, till en turk som jobbar på deras ambassad här. Han ville att han skulle få prova den i terrängen så vi for till en sista sydvästlig utlöpare av Sahara ca 2 timmars körning hemifrån. Det råkar vara platsen där Paris-Dakarrallyt gick i mål, men det rallyt körs inte sedan två år tillbaka pga säkerhetsriskerna i vissa oroliga trakter längs vägen. Nu är det ganska öde där, hotell och restauranger får inga besökare och lokalbefolkningen försöker desperat sälja kvarblivna souvenirer som ingen ens tittar på.
Nåväl vi for dit och började med en liten snacks-lunch och lade upp taktiken i grova drag. Sedan förklarade jag för turken vad som gäller vid körning i lös sand när vi hade satt oss i bilen. Han kopplade in låst fyrhjulsdrift och lågväxel och sedan startade han. När vi kommit en bit in i sanden så ville han öka farten, men först växla till högre växel. Givetvis går det inte så bra att växla för rullmotståndet är stort så bilen stannade och sjönk ned en bit i sanden. Jag kommenderade honom att stå stilla och gick ut och kollade läget, sade sedan åt honom att krypa sakta bakåt i hjulspåren någon liten bit vilket han klarade av. Jag hoppade in i bilen och drog lektionen om körning i sand i repris och tillade: Starta på 2:an och växla till 3:an när vi är i nedförsbacke. Så startade han igen och det gick bra. Jag manade på att han skulle öka farten och han tyckte att motorn skrek trots att det var bara 3500r/m. Det gör inget sa jag, den tål högre varv, det är ju en zuka. Nåväl i första nedförsbacken fick han i 3:an och vi skumpade på i ca 40 km/timme och allt kändes bra. Sedan blev det lite smalare pist och då började han lätta på gasen så jag fick skrikandes mana på honom.
Efter någon kilometers kryssande så nådde vi havets strand. Jag bad honom göra en mjuk sväng i hög fart och sedan följa vattenbrynet för den fuktiga sanden är mera packad och stabil. Det gick jättebra i flera kilometer, men så började han känna sig för stöddig och ville ut i vågskvalpet men det avstyrde jag mycket bestämt. Istället körde han upp på en sandhög och där blev det totalstopp. Jag skrek åt honom att koppla ur och sluta gräva ned oss i ett moln av sand. Dörren gick att öppna och jag smet ut för att återigen bedöma läget och upprätta plan C, plan B hade vi ju redan använt. Jag sa åt honom att nu får vi gräva rent framför alla 4 hjulen. Jag skovlade på med båda händerna utan spade, han försökte lite men är ju en fisförnäm ambassadsekreterare så han kunde inte använda sitt favoritverktyg, nämligen käften. Det går inte att prata bort sand, man måste gräva.
Tur hade vi som grisar som fortfarande lever på nyårsafton, två joggande senegaleser kom fram till oss just när jag grävt fritt framför alla 4 hjulen. Efter nya förmaningar från mig placerade sig turken bakom ratten och jag och två muskulösa senegaleser bakom bilen. Vi knuffade och turken gasade på och han fick ut bilen på fuktig sand. Senegaleserna sade Bon Journée och joggade vidare utan att ens begära en slant som ersättning för deras knuffande. Jag redogjorde för plan D och då gällde att hitta slät och någorlunda fast mark att göra en 180-graders sväng i lagom fart på och sedan köra samma väg tillbaka i lagom fart utan onödiga stopp. Vi lyckades bra med det, men vid ett tillfälle körde han lite väl fort i en hoppa så att nosen doppade ned i sanden vid landningen så sanden sprutade upp över vindrutan. Vi tog oss tillbaka till asfalterad väg och kunde stanna och pusta ut samt koppla ur 4-hjulsdriften. Han var mycket medtagen och snackade värre än någonsin och om min heroiska insats och hur utlämnad han hade varit utan mig. Jag framhöll att tillsammans hade vi fixat det med senegalesernas hjälp och kör aldrig ensam ut i terrängen bortom vägars ände!
Väl hemma igen i skymningen bjöd jag turken på dusch, ren T-shirt, mat och kall öl och han fick debreafa sig ordentligt. I dag har han varit hit och lämnat zukan för att sedan flyga till Ankara och fira jul hemma hos mamma.
Nu återstår att önska alla God Jul och Gott Nytt År! Här är ingen snö att förvänta men vi har kyliga vindar från NV så temperaturen har fallit till 23 grader och jag har börjat använda långärmade tröjjor.
//Göran//
Det var dom där orden Touba mfl
När jag först kom hit så funderade jag mycket över varför taxibilar, minibussar i lokal och rikstrafik, djungeltaxi 7-sätes av märket Peugeot, lastbilar, ja alla motorfordon i nyttotrafik i för och akter var handpåmålade orden "Alhamdoullilahi" "Touba" "M Backe" och "Lamp Fall". Ibland ett eller två av dessa ord men som oftast alla fyra, dock i så fall oftast två i vardera fören och aktern av fordonet. Nu har jag och min forskningsmedarbetare Vikke tagit reda på svaren.
Senegal är ju ett muslimskt land med en liten kristen minoritet, nästan uteslutande katolsk. Så orden har alla muslimsk religiös innebörd.
"Alhamdoullilahi" kan översättas med "lova herren".
"Touba" och "M Backe" handlar om ett ortsnamn. Det finns många Touba men endast ett M Backe och här avses alltså det Touba som ligger vid M Backe. På denna ort ligger den största moskéen söder om Sahara. Varje fredag går 20000 människor dit för bönen och de har en yta av 3 hektar att samsas på. Årligen vallfärdar miljontals afrikaner hit. Därfär har man byggt en motorväg på den sista delsträckan.
Som synes var det inte vallfartsdag när vi kom körande mot moskéen i Touba, helt öde. Men trots allt den mest imponerande väg jag kört på om man bortser från Autobahn i Tyskland.
När man närmar sig domineras blickfånget av minareten och den heter av någon outgrundlig anledning "Lamp Fall" och är 84 meter hög.
Det var alltså ordförklaringarna. Vi tog en guidad tur inne på moskéområdet men släpptes inte in i det heligaste i mitten av byggnadskomplexet för vi var inte anständigt klädda nog. Några bilder därifrån.
Huvudentrén (för männen givetvis) som man ser så pågår renovering och utbyggnad, men nog är den vacker klädd i marmor, vit från Italien och en annan nyans från annan plats.
Dit in fick vi inte gå med våra oanständiga kläder. Observera de vackert snidade teakdörrarna samt den färglatt klädda kvinnan. Kvinnorna i Senegal döjler sig inte helt i svart ens på den heligaste platsen Touba.
Så såg det ut om man tittade upp i taket. Just den här ytan är nyligen renoverad av skickliga hantverkare från Marocco. Det är gips och färger i flera omgångar och renoveringen pågår ständigt.
Slutligen en bild på vår legitimerade guide, ett italienskt par, hon prydligt dold i vitt samt Viktor i oanständiga shorts vilket jag också bar. Guiden snackade flytande italienska och engelska med oss fyra och behärskar givetvis de inhemska språken med. Han kunde sin sak och minst hela koranen utantill och jag donerade generöst 5000XOF när vi nöjda gick ut genom grinden efter att åter ha tagit på oss sandalerna som stod där vi hade lämnat dem utan bevakning.
Touba M Backe moskéen med minareten Lamp Fall är väl värd ett besök tycker även jag som ateist och undslipper ett tystlåtet Alhamdoullilahi. Det kan ta ca 6 timmar att köra dit från Almadies om det inte råder trafikstockning. Vid religiösa högtider ska man undvika att ens försöka ta sig dit för det kan ta dagar innan man kommer fram.
//Göran//
Senegal är ju ett muslimskt land med en liten kristen minoritet, nästan uteslutande katolsk. Så orden har alla muslimsk religiös innebörd.
"Alhamdoullilahi" kan översättas med "lova herren".
"Touba" och "M Backe" handlar om ett ortsnamn. Det finns många Touba men endast ett M Backe och här avses alltså det Touba som ligger vid M Backe. På denna ort ligger den största moskéen söder om Sahara. Varje fredag går 20000 människor dit för bönen och de har en yta av 3 hektar att samsas på. Årligen vallfärdar miljontals afrikaner hit. Därfär har man byggt en motorväg på den sista delsträckan.
Som synes var det inte vallfartsdag när vi kom körande mot moskéen i Touba, helt öde. Men trots allt den mest imponerande väg jag kört på om man bortser från Autobahn i Tyskland.
När man närmar sig domineras blickfånget av minareten och den heter av någon outgrundlig anledning "Lamp Fall" och är 84 meter hög.
Det var alltså ordförklaringarna. Vi tog en guidad tur inne på moskéområdet men släpptes inte in i det heligaste i mitten av byggnadskomplexet för vi var inte anständigt klädda nog. Några bilder därifrån.
Huvudentrén (för männen givetvis) som man ser så pågår renovering och utbyggnad, men nog är den vacker klädd i marmor, vit från Italien och en annan nyans från annan plats.
Dit in fick vi inte gå med våra oanständiga kläder. Observera de vackert snidade teakdörrarna samt den färglatt klädda kvinnan. Kvinnorna i Senegal döjler sig inte helt i svart ens på den heligaste platsen Touba.
Så såg det ut om man tittade upp i taket. Just den här ytan är nyligen renoverad av skickliga hantverkare från Marocco. Det är gips och färger i flera omgångar och renoveringen pågår ständigt.
Slutligen en bild på vår legitimerade guide, ett italienskt par, hon prydligt dold i vitt samt Viktor i oanständiga shorts vilket jag också bar. Guiden snackade flytande italienska och engelska med oss fyra och behärskar givetvis de inhemska språken med. Han kunde sin sak och minst hela koranen utantill och jag donerade generöst 5000XOF när vi nöjda gick ut genom grinden efter att åter ha tagit på oss sandalerna som stod där vi hade lämnat dem utan bevakning.
Touba M Backe moskéen med minareten Lamp Fall är väl värd ett besök tycker även jag som ateist och undslipper ett tystlåtet Alhamdoullilahi. Det kan ta ca 6 timmar att köra dit från Almadies om det inte råder trafikstockning. Vid religiösa högtider ska man undvika att ens försöka ta sig dit för det kan ta dagar innan man kommer fram.
//Göran//
Äntligen!
Nu har Zlatan spelat sin första match i Barca-jersey och det gick helt enligt förväntan: 3-0 till Barcelona mot Athletic Club. Leo var helnöjd med Zlatan som assistent och gjorde de flesta målen. Zlatans första spanska mål lär inte dröja. Detaljer hittar ni på:
http://www.sport.es/alminuto.asp?op=partido&subOp=alMinuto&idPartido=665
Där kan ni sedan följa hela säsongen, mer än 70 matcher blir det. I år förväntas Barca sopa hem alla troféer igen som senast. By the way, Dani och Noelia var på CL-finalen i Rom i år och de är så små och söta så engelska fansen sög tag i dem och lyfle upp dem i luften och kysste dem trots deras Barca-kostymering. Det hade varit en trivsam och bra final för fotbollsälskare, inga knytnävar.
Varför blev jag då så plötsligt kunnig i Spanska La Liga? Jo igår var de två nyfunna vännerna här, Vikke och jag blev bekanta med dom i mangroveträsket i Sine Saulom deltat, närmare bestämt i Toubacouta på hotel Keur de Saloum. De är två spanska ungdomar, Dani som fyller 30 idag och hans sambo Noelia som fyller år 17 mars, nästan 30 år. Dom kom hit igår på natten klockan 3, jag plockade upp dom utanför Nirvana Club som är Det kända landmärket i Almadies. I natt vid ettiden skjutsade jag dom till flygplatsen för deras semester var slut efter att i tre veckor ha genomkorsat nästan hela Senegal med 7-sitsig djungeltaxi. Det är ett prisvärt sätt att resa här och rekommenderas varmt till ungdomar. Elin och Fredrik provade den modellen tor Toubab Dialauo och var nöjda.
Kul hade vi här hos oss, brunch med andra gäster också, ut i regnet därefter. Sedan inköp av färdigpizza och uppvärmning av Tessans afrolasagne som smakar hott och underbart. Även en pava bubbel köptes in så att vi fick en skvätt att förgylla födelsedagsstarten med vid midnatt. Vi åt även köttbular, rökt skinka och dadlar, det är ju ramadan nu och då måste man bara vräka i sig dadlar efter solens nedgång för att orka till nästa solnedgång.
Nu har jag och Vikke alltså löst frågan om logi när vi besöker Barcelona då är vi inbjudna att bo hos Noelia och Dani i deras hus.
Så här ser de ut:
Här är vi på väg i plast-pirougen in i mangroveträsket, närmast kameran en jättelycklig Vikke som döljer sina känslor väl. Till höger Dani vilket polisongen avslöjar. Justa bandanas bäres av spanjorer, Vikke som vanligt i farsans hatt. På kvällen delade vi bord och erfarenheter från våra resor och hade jättetrevligt. Därefter tog Vikke och jag en tropisk dusch i regnet som vräkte ned.
Hola Hola!
//Göran//
http://www.sport.es/alminuto.asp?op=partido&subOp=alMinuto&idPartido=665
Där kan ni sedan följa hela säsongen, mer än 70 matcher blir det. I år förväntas Barca sopa hem alla troféer igen som senast. By the way, Dani och Noelia var på CL-finalen i Rom i år och de är så små och söta så engelska fansen sög tag i dem och lyfle upp dem i luften och kysste dem trots deras Barca-kostymering. Det hade varit en trivsam och bra final för fotbollsälskare, inga knytnävar.
Varför blev jag då så plötsligt kunnig i Spanska La Liga? Jo igår var de två nyfunna vännerna här, Vikke och jag blev bekanta med dom i mangroveträsket i Sine Saulom deltat, närmare bestämt i Toubacouta på hotel Keur de Saloum. De är två spanska ungdomar, Dani som fyller 30 idag och hans sambo Noelia som fyller år 17 mars, nästan 30 år. Dom kom hit igår på natten klockan 3, jag plockade upp dom utanför Nirvana Club som är Det kända landmärket i Almadies. I natt vid ettiden skjutsade jag dom till flygplatsen för deras semester var slut efter att i tre veckor ha genomkorsat nästan hela Senegal med 7-sitsig djungeltaxi. Det är ett prisvärt sätt att resa här och rekommenderas varmt till ungdomar. Elin och Fredrik provade den modellen tor Toubab Dialauo och var nöjda.
Kul hade vi här hos oss, brunch med andra gäster också, ut i regnet därefter. Sedan inköp av färdigpizza och uppvärmning av Tessans afrolasagne som smakar hott och underbart. Även en pava bubbel köptes in så att vi fick en skvätt att förgylla födelsedagsstarten med vid midnatt. Vi åt även köttbular, rökt skinka och dadlar, det är ju ramadan nu och då måste man bara vräka i sig dadlar efter solens nedgång för att orka till nästa solnedgång.
Nu har jag och Vikke alltså löst frågan om logi när vi besöker Barcelona då är vi inbjudna att bo hos Noelia och Dani i deras hus.
Så här ser de ut:
Här är vi på väg i plast-pirougen in i mangroveträsket, närmast kameran en jättelycklig Vikke som döljer sina känslor väl. Till höger Dani vilket polisongen avslöjar. Justa bandanas bäres av spanjorer, Vikke som vanligt i farsans hatt. På kvällen delade vi bord och erfarenheter från våra resor och hade jättetrevligt. Därefter tog Vikke och jag en tropisk dusch i regnet som vräkte ned.
Hola Hola!
//Göran//
Jag har funderat i 14 månader och nu har jag svaren
När jag först kom hit så funderade jag mycket över varför taxibilar, minibussar i lokal och rikstrafik, djugeltaxi 7-sätes av märket Peugeot, lastbilar, ja alla motorfordon i nyttotrafik i för och akter var handpåmålade orden "Alhamdoullilahi" "Touba" "M Backe" och "Lamp Fall". Ibland ett eller två av dessa ord men som oftast alla fyra, dock i så fall oftast två i vardera fören och aktern av fordonet. Nu har jag och min forskningsmedarbetare Vikke tagit reda på svaren. Jag ber att få återkomma med en utförlig rapport när jag väl är klar med den, den ligger på draft-reportstadiet just nu och en del filande återstår. Håll ut så ska jag stilla er nyfikenhet.
Jag har svaren ni har frågorna, Jeopardy på er!
//Göran//
Jag har svaren ni har frågorna, Jeopardy på er!
//Göran//
Vi har besökt en liten utlöpare av Sahara
Vid Lompoul, ca 100 km norr om Dakar finns en liten besöksvänlig öken. Vikke och jag hamnade där för att vi tog upp två liftare från Finland i St Louis och de skulle dit. Vi var nyfikna på öken så det passade utmärkt att köra dit och vi blev inte besvikna. Efter att ha lämnat asfalten så körde vi på en sandpist ca 5 km in i obekant obebott land. Det var framkomligt med 4-hjulsdriften i låst läge, men ibland tog underredet i och hasplåten slets loss. Det visade sig att den var bara en plastskiva mera av estetisk betydelse och efteråt najade killar på en mack fast den med universalreparationskittet;Tacka vet jag Ståltråd!
Här är vi framme vid entrén till öknen och jag har lyckats vända bilen och parkera på fast mark. Det gick bra efter att hjälpsamma killar pyst ut luft ur däcken för att förbättra framkomligheten i lössanden. Jag körde så sanden yrde och svenskar, finskor och afrikaner var helnöjda äver min brutala rallystil; Aari Vaatanen, kyllä! Nej men FarSan Airijoki på rallyhumör i avskriven bil. Zukan fick visa att den inte bara är en gatu-SUV.
MALLANSTICK: Nu är det tropiska govädret här. Åskan går just ovan hustaket, vinden ca 20 m/s, regnet vräker ned. Fiskarpojkarna har gått iland och strosar lojt på plagen framför vårat hus med harpuner och simfenor i händerna iklädda lämpliga våtdräkter. De ser ut att njuta av att bli duschade och håller på med att befria sig från våtdräkterna. Inne blinkar lamporna och dieselgeneratorn har brummat igång. Jag kör lapptoppen på batteri efter att ha slitit ut nätkabeln. Afrika är himla skönt och variationsrikt.
Här är vi till fots på väg in i besöksöknen. Häckväxterna är torra kvistar nedstuckna i sanden och döljer sanitetsavdelningen, små portabla skitaburkar av välbekant "husvagnsmodell". Finskorna ska stanna här och tar sina ryggsäckar med. Vikke har lånat min hatt, men liknar nog FarSan på gången.
I botten på sandgropen ligger tältlägret av beduinstuk.
I sovtälten är det riktigt mysigt inrett, bästa 3-stärniga sovkomfort men ingen AC.
Efter strapatserad bilresa och ökenvandring satt vi i restauranttältet och tog en iskall Coca, den kallas så här och inte Cola som i Sverige. Finskorna överlade med lägerledningen om förestående kamelritt in i solnedgången. Jag kände mig allmänt skitnödig som man oftast gör här i Afrika och fick hemlängtan till badrum med dusch i Aladies. Så Vikke och jag tackade och drog iväg hemåt till Bon Almadies för vila inför nästa äventyr.
För sådana som gillar sand, kameler, tältboende och lite lagom äventyr så är Lompoulöknen ett givet resmål. För mig var ett eftermiddagsbesök helt lagom.
//Göran//
Här är vi framme vid entrén till öknen och jag har lyckats vända bilen och parkera på fast mark. Det gick bra efter att hjälpsamma killar pyst ut luft ur däcken för att förbättra framkomligheten i lössanden. Jag körde så sanden yrde och svenskar, finskor och afrikaner var helnöjda äver min brutala rallystil; Aari Vaatanen, kyllä! Nej men FarSan Airijoki på rallyhumör i avskriven bil. Zukan fick visa att den inte bara är en gatu-SUV.
MALLANSTICK: Nu är det tropiska govädret här. Åskan går just ovan hustaket, vinden ca 20 m/s, regnet vräker ned. Fiskarpojkarna har gått iland och strosar lojt på plagen framför vårat hus med harpuner och simfenor i händerna iklädda lämpliga våtdräkter. De ser ut att njuta av att bli duschade och håller på med att befria sig från våtdräkterna. Inne blinkar lamporna och dieselgeneratorn har brummat igång. Jag kör lapptoppen på batteri efter att ha slitit ut nätkabeln. Afrika är himla skönt och variationsrikt.
Här är vi till fots på väg in i besöksöknen. Häckväxterna är torra kvistar nedstuckna i sanden och döljer sanitetsavdelningen, små portabla skitaburkar av välbekant "husvagnsmodell". Finskorna ska stanna här och tar sina ryggsäckar med. Vikke har lånat min hatt, men liknar nog FarSan på gången.
I botten på sandgropen ligger tältlägret av beduinstuk.
I sovtälten är det riktigt mysigt inrett, bästa 3-stärniga sovkomfort men ingen AC.
Efter strapatserad bilresa och ökenvandring satt vi i restauranttältet och tog en iskall Coca, den kallas så här och inte Cola som i Sverige. Finskorna överlade med lägerledningen om förestående kamelritt in i solnedgången. Jag kände mig allmänt skitnödig som man oftast gör här i Afrika och fick hemlängtan till badrum med dusch i Aladies. Så Vikke och jag tackade och drog iväg hemåt till Bon Almadies för vila inför nästa äventyr.
För sådana som gillar sand, kameler, tältboende och lite lagom äventyr så är Lompoulöknen ett givet resmål. För mig var ett eftermiddagsbesök helt lagom.
//Göran//
Först en tillbakablick
Jag var i EU nästan 4 månader och besökte Sverige från Göteborg till Björkliden och var också ett par veckor i Tyskland med Heide och besökte hennes familj. Kameran har inte varit med alla dagar men några minnesvärda moment har jag fångat på bild.
I Göteborg besökte Stina och jag min mor och syster i mars.
I Luleå låg det tjockt med snö när jag i mars flyttade in i huset där jag har en lägenhet.
I Wittenberg håller valnötsträdet som ska skugga biergarten vid Heides hus just på att slå ut i mitten av april.
Åter i Sverige på väg till Björkliden i sena april stannade vi till i Kiruna för att Johan skulle köra Slopen Open, men motvinden och dåligt glid gjorde att han avstod. Däremot träffade vi många glada vänner. Det gjorde vi också i Björkliden men det finns inte med på foto för regnet gjorde att min kamera inte fick komma ur väskan. Skitväder men ändock skitkul. Johan äntrade scenen och drog några sköna låtar efter prisutdelningen. Ingemar vann och gjorde ett sanslöst trick på en påle.
I mitten av maj körde jag ned Mme Renault från Luleå till Stockholm så att Karin skulle få tillgång till sommarbil. Vi for ut till Vaxholm bland annat för att dra strömming. Karin lyckades fånga en(1) och jag fick bara bottennapp och tappade bort krokarna. Strömmingen stekte vi och åt upp till middag (tillsammans med lite lax också). Vaxholm återbesökte jag i juni med Stina, det är väl värt att åka dit för det är så vackert och mysigt att promenera där. Man kan också spana på kändisar, jag såg Börje Salming och är lycklig över det ännu.
Titta noga så ser du Karins fångst!
Innan jag lämnade Sverige i juni så tog jag mor på en nedcabbad tur i Göteborg. Det var nog ganska uppskattat att se staden, älven och havet i bästa svenska sommarvädret.
Efter den EU-turnen var det dax att ta sig till Senegal igen och senare samlar jag ihop lite bilder därifrån. Viktor har varit på besök här och vi har åkt runt i västra delen av landet, sett bland annat öken och mangroveträsk samt mött många glada barn som ville bli fotograferade.
Alhamdoulillahi!
//Göran//
I Göteborg besökte Stina och jag min mor och syster i mars.
I Luleå låg det tjockt med snö när jag i mars flyttade in i huset där jag har en lägenhet.
I Wittenberg håller valnötsträdet som ska skugga biergarten vid Heides hus just på att slå ut i mitten av april.
Åter i Sverige på väg till Björkliden i sena april stannade vi till i Kiruna för att Johan skulle köra Slopen Open, men motvinden och dåligt glid gjorde att han avstod. Däremot träffade vi många glada vänner. Det gjorde vi också i Björkliden men det finns inte med på foto för regnet gjorde att min kamera inte fick komma ur väskan. Skitväder men ändock skitkul. Johan äntrade scenen och drog några sköna låtar efter prisutdelningen. Ingemar vann och gjorde ett sanslöst trick på en påle.
I mitten av maj körde jag ned Mme Renault från Luleå till Stockholm så att Karin skulle få tillgång till sommarbil. Vi for ut till Vaxholm bland annat för att dra strömming. Karin lyckades fånga en(1) och jag fick bara bottennapp och tappade bort krokarna. Strömmingen stekte vi och åt upp till middag (tillsammans med lite lax också). Vaxholm återbesökte jag i juni med Stina, det är väl värt att åka dit för det är så vackert och mysigt att promenera där. Man kan också spana på kändisar, jag såg Börje Salming och är lycklig över det ännu.
Titta noga så ser du Karins fångst!
Innan jag lämnade Sverige i juni så tog jag mor på en nedcabbad tur i Göteborg. Det var nog ganska uppskattat att se staden, älven och havet i bästa svenska sommarvädret.
Efter den EU-turnen var det dax att ta sig till Senegal igen och senare samlar jag ihop lite bilder därifrån. Viktor har varit på besök här och vi har åkt runt i västra delen av landet, sett bland annat öken och mangroveträsk samt mött många glada barn som ville bli fotograferade.
Alhamdoulillahi!
//Göran//
Bostad
Intressant variant i Afrika
Det är en fågel som fixat så bra
//FarSan//
Mangrove
Vi höll till ett par dagar i Sine Saloum deltat och såg oss omkring. Vi var över gränsen till The Gambia och fick stämplar i passen. Där vände vi vid färjan i Barta som tar en över floden till Bandjul, men det var inte alls så intressant som båtturen vi gjorde in i mangroven från vårt läger i Toubacouta.
Gambiansk gris på "plagen" vid Barta
I övrigt ger Gambia intryck av att vara som Senegal, bortsett från att det snackas engelska i stället för franska.
Agneta och Mats på väg in i mangroven och stillheten
Gott om mangrove är det i Sine Saloum deltat och det planteras ny där den blivit skövlad, till nytta för lokala fiskare, fågelliv och turister som trivs i träskmarkerna.
Längre in kommer man inte utan machete
Utan en kunnig skeppare och navigatör är man fort helt vilse ibland buskar och rötter som ser ut att kunna ta sig in i båten och bitas.
Det här var vår crew, justa grabbar
Vi tog oss ut på öppet vatten igen och besökte en ö uppbyggd av snäckor.
Landstigning på snäckön Bamboung
Vi tog en promenad runt på ön och såg bla jättestor baobab. Vi var ganska ensamma där ute i träsket men en fiskebåt och en annan turistbåt stötte vi på. Vi turister satt och glodde på fåglar som landade på en liten mangroveö för sin nattvila.
Ortsvanlig, för mig okänd fågel tar ett stadigt grepp kring mangroven i skymningen
Efter att fågelskådat så navigerades vi hem och hade en lugn kväll som enda gäster på Campement les Coquillages (som borde strykas ur The Lonely Planet för det håller på att upplösas till sand igen).
//FarSan//
En hälsning från ....
Vi var på en tur i träskmarkerna och stannade på en snäckö där guiden visade sig vara skrivkunnig
Vatten måste ofta hämtas i brunn av kvinnorna, männen gör ALDRIG sådant, jämlikhet vaddå?
Trivsamt i poolen med afrikansk Supernanny tycker kusinerna, rasism är ett ganska litet problem i Senegal
//FarSan//
Har ni gett upp?
Det var länge sedan jag skrev något här. Kanske har ni gett upp hoppet om att få läsa något nytt?
Saken är den att jag har haft gäster här i tre veckor och vi har mest varit ute hela tiden och inte suttit vid datorn. Två Road Trips har vi gjort, dels norrut till St Louis vid gränsen till Mauritanien och dels söderut in i The Gambia. Mycket intressant och jäkligt trevligt hela tiden med ett par Homies från Luleå kommun. Jag har lite foton att ladda upp, men det får bli i morgon för jag behöver rensa bland all dessa och välja ut några intressanta.
Jag har också en plan: Den 4 mars landar jag på ARN och besöker Flickorna, det blir kärt återseende. Sedan gör jag en snabb visit hos Mor, Syster och annan släkt i GBG. Därefter truckar jag med Chevan upp till Norrbotten och träffar Sönerna och andra vänner samt kollar upp mitt basläger där. Det blir härligt med riktig vinter och varma kläder. Här i Senegal har vi bara dålig vinter, ca 17 grader som lägst men inga vinterkläder, ingen värme i huset och bara kinesiska filtar av acryl att huttra under.
Jag hör av mig, I´ll be back!
//FarSan//
Surfing Almadies
I helgen var det tävling här och vågorna var hyfsade om ändå inte jättestora så vi i publiken fick se en del tjusiga grejjer. Jag hängde där sporadiskt för inte orkar man tre hela dagar på surfspoten. Dessutom såg jag bara till en av våra hemmafavoriter från Secret Spot bland de tävlande. Mour och Ibrahima var inte inbjudna att delta men jag träffade dem och de hälsar till KJM.
Det var en tjusig poster. Spons från RidCurl, RedBull, Kirene mfl.
Ganska mycket publik men det är svårt att se dem för de flesta är bekvämt gömda bakom stenmurarna.
Endel mysiga småkillar som i klädstil påminner om Gällivare old-school skate-bums. Grymma miner visar dom också. OBS att minstingen har Che på luvan.
Det blev en hel del snygga åk men som vanligt svårt att fånga dem på foto. De riktigt stora vågorna missade jag, men den här är ju hyfsad och killen gjorde det bästa av den. Några justa tuber såg jag.
Dom var fyra man på vågen åt gången och ibland blev det lite trångt.
//FarSan//
Där avslutades fjolåret
Rymliga plager, på den här pågår ett par fotbollsmatcher och lite andra aktiviteter.
Hotellet vi bodde i Viktor och jag under tre av årets sista dagar var ett underverk av kitsch skapat av en fransman som bodde där själv. Han bygger ständigt och har gjort så i ca 30 år. Alla tekniska lösningar strider mot byggnorm, exv fick vi ta en spiraltrappa upp till vårt rum och den var så smal och trång att feta jag nästan fastnade i den.
Platsen heter Toubab Dialou och det betyder Vitskallebyn, det var platsen där vitskallarna, alltså portogiserna steg iland för ca 500 år sedan. Den byn ligger ca 2 timmars bilresa längs kusten söderut från Dakar. Det är helt klart ett värdigt turistmål.
//FarSan//
En liten värld
Ingen stor nyhet men ändå. Idag var jag till Sveriges Ambassad på Rue Emile Zola för att förnya mitt pass. Jag togs emot av en vänlig dam i min ålder med fräknar och tidigare naturligt rött hår som dessutom passande nog heter Svensson. När hon kikat lite på mina personalia i passet så sken hon upp i ett stort leende. Hon sa, min farbror bodde i Luleå. Så jag fick förklara ett och annat om kommunsammanslagning och stadsdelar. Vi kom raskt fram till att jag kände hennes farbror mycket väl genom min farsa. Farsan min och hennes farbror var inte bara kollegor de var kompisar också och vi bodde alla på Bergnäset. Hennes farbror hette Sten men är känd under artistnamnet "Valpen". Allt detta och lite till hann vi orda över för det var ingen kö till avdelningen för nya pass som är öppen varje helgfri fredag mellan 10 och 12.
Sedan fortsatte hon och berättade att hon har bott i Bondersbyn till hon var två år och att det senare blev mest Stockholm till hon drog ut i världen med UD som arbetsgivare. Bondersbyn hade hon återbesökt med sina syskon när de gjorde en resa till rötterna för inte så länge sedan. Hon var mäkta impad av hur tjusigt det är vid Kalixälven.
Nästa fredag får jag mitt nya pass om allt funkar som normalt och då får jag träffa Svensson igen.
//FarSan//
Gott nytt år!
Nu har jag hört det jag behöver höra. För ca tre veckor sedan var jag på Just 4 You och Orchestra Baobab ägde scenen hela kvällen/natten och spelade senegalesisk latino pop/funk/jazz. I natt var vi, Viktor, Heide och jag i en stor lokal och där var det ultimata bandet med sångare på scenen, nämligen Super Etoile de Dakar som backade upp Youssou N´Dour. Det var musik så det kändes i hela kroppen och en del mera. Bandet består av två key-boardspelare, tre guitarrer, bas, trummor av toubabmodell (dvs sådana som vitskallar spelar) samt tre set med talking African drums. Musiken satt som en krympt keps eller kanske bättre beskrivet; som en pjäxa med dubbel snörning. Till den pulserande musikaliska mattan la Youssou in sin vackra tenorstämma och sjöng obegriplig lyrik på Wollof och ibland lite franska eller engelska strofer. Han har en underbar röst och kan ta i så han överröstar hela bullermattan med komp.
Folket stod upp och viftade med näsdukar och trosor och ylade med i de välkända texterna. Jag hade givetvis ingen kamera med mig, men kanske Vikke publicerar någon bild senare, just nu sover han efter en tung natt på cluben. Så firade vi in det nya året.
//FarSan//
