Lite om paratrooping
Jag har spenderat mestadelen av dagen med Luc och hans familj, hustrun Lorence och sonen Adrian 8 år. De är ett formidabelt gäng. Bland annat inväntade vi solnedgången klockan 19:30 uppe på högsta punkten "Tit Mountain" vid fyren byggd år 1864 och fortfarande i funktion.
På himlen såg jag typiska stratocumulus formade av jetströmmar till mysiga små vågor. Jag frågade Luc vad han trodde om att hoppa ut där. 12000m upp med en vindstyrka på 400km/timme är inte pleasant blev svaret. Han har hoppat oräkneliga hopp över hela klotet inklusive 38 hopp från 12000m. Då har man speciell klädsel som täcker hela kroppen inkl ansiktet för att inte bli frystorkad, syrgas på flaska för på en höjd som är 50% mer än Mt Everest överlever man inte utan syrgas. Sedan accelererar man snabbt efter uthopp till toppfart kring 300km/h och faller fritt till 500m över marken och det tar åtskilliga minuter och då utlöses fallskärmen automatiskt för många hoppare är då medvetslösa, dock inte Lucky Luc utan han brukar styra in framför digniteter och pressfotografer och landa på en punkt stor nog som middagsbord för 8 personer.
Bästa hoppupplevelserna han haft var i Norge och att få landa i pudersnö med stilla vindar och solsken. De sämsta är när de flyger in lågt och har 5 till 10 sekunder på sig från uthopp till lyckad landning på något bergigt ställe där stenarna är stora som hus, exempelvis i Turkiet eller på Corsica.
Som jag tidigare beskrivit så är Luc formad som en stubbe av norrländsk fura så han har klarat av alla dessa utmaningar. Själv vågar jag inte ens hoppa från dasstaket i sommarstugan. Gissa om jag har hittat en kompis att respektera.
//FarSan//
Kommentarer
Trackback
