Kort då
Vi har fortfarande en jäkla stor stress på oss att tourista effektivt men det finns inte tid att blogga effektivt. I kort sammanfattning: Johan åt ur baljan med mat för hela surf-shacket igår och blev givetvis djävligt magsjuk och var på rummet hela dagen.
Markus är frisk och Karin också. Vi utforskade det närmaste Afrika som finns här och jag förbrukade alla Bon Jour jag hade. En unge valde Karin som mål och släntrade fram till henne i sin farsas flip-flops och gave a high 5. Cool little kitten at age 3. Jag köpte 3 m batik att lägga på bordet. Markus var mest förundrad och vilsen i gränderna. Vi hittade ut ur labyrintbyn och åt seafood vid plagen. Sedan oceanbadade vi länge inför kvällen.
Kvällen var lite speciell för då firade vi Heides och min bröllopsdag med en sådan accuratess som bara Airijoki-people kan göra. KJM hade bidragit med matbitar från EU och bubbel köpte vi igår. Johan vek sig snart, Heide vilar lite just nu ock Karin och Markus är ute på clubbing, hon klädde upp sig och han rättade till stråhatten för att se stark ut som hennes beskyddare.
Viktigare saker väntar.
//FarSan//
Det beror inte på lathet
Nä vi har helt enkelt inte tid med att leka med bloggar just nu. Vi kör nästan dygnet runt i skift på upplevelsemarknaden i Senegal Karin, Johan, Markus och jag och emellanåt Heide och den har så mycket att erbjuda Här och Nu. Om några veckor när jag hittar en mild tristess så kanske jag skriver lite mer. Men först ska mina ungar ut ur Senegal, jag ska ha semester och seglat klart i Kroatiska skärgården och besökt EU inklusive Norrbotten helt korrekt och Heide ska fixa till jobben som hon vill ha dem i UNICEF och sedan kan hon delta i bloggstorming med mig.
Vi ska ju också fixa permanent bostad med WLAN innan det blir tryck i maskineriet igen. Räkna med mycket lite läsbart en god tid framöver. Sporadiskt kommer det väl något. Men å andra sidan vet jag att jag har många läsare och flertalet anonyma så jag berör inte många riktiga vänner som skickar kommentarer.
//FarSan//
Kanske skriver vi imorgon
om idag som var en av de mest intrycksfulla dagar vi upplevt. Nu väntar middagen om 20 minuter och jag är nyduschad i bara kalisongerna och ska rigga färdigt. Kidsen sover just nu på saken och Heide har fått låna Der Spiegel av Markus så hon svävar högt i den tyska politiska världen och njuter. Bon Apetit!
//FarSan//
Nu drog kidsen
ja jag menar KJM för dom ska just iväg ut och dricka te och förhoppningsvis inte röka för mycket brajja med vår nya muslimska vän Mour hemma i hans Village. Sedan ska de ut och clubba från 01 till 06 och just nu är det 23:00.
Johan kommer att skriva själv om sina surf-experiments en annan dag så jag avstår den biten till min käre son som är en utmärktar litteratör. Jag avslöjar bara att han var som vanligt uthålligast av alla, även the locals he beat!
Markus är som vanligt seriöst jobbande med Big Bizz och stängde just ned sin session med kunder via internet. Däremellan snackar jag och han affärsfilosofiska frågor på PHD-nivå. Han har nu enorm fläsksveda efter allt Belly Surfing som han gjorde idag. Det är nice att späda ut Airijoki-Clan med en sån fet tysk.
Karin var lika Brave som any other dude och var långt ute och hikade på swellet. Tråkigt var att hon hade en not so happy landing och har ont i det som var hennes friskaste knä. Köra in med hög fart på grundvatten kan vara ganska painful.
Själv så nöjde jag mig med en 4WD in the oceanen och Markus ska senare publicera foto på mina vattenfärdigheter i meterhöga vågor. Det blev skrubbsår som nu är omplåstrade. Jag förväntar mig inga ytterligare framtida men, jag gör samma procedure imorgon.
Heide jobbade som vanligt ful time at UNICEF och deltog inte i våra lekar men däremot så har hon bjudit in en av sina svenska kompisar till morgondagens utflykt till en ö med båt. Där ute är vattnet renare och förhoppningsvis Swellet Bigger så Let the Children Play som så klokt Carlos Santana sjöng några decennier tidigare och som jag också försöker påminna om til alla jag möter.
Frukost klockan 8 och nästa äventyr startar klockan 10, kidsem ska inte sova bort sin semester i Almadies/Dakar/Senegal.
//FarSan//
Vi mötte Mour och hade Great Fun
Dagen har startat jättebra! Efter frukost tog vi Zukan till närmsta surf-spot några minuter bort. Vi skulle bara kolla läget. Manegen var nykrattad (läs sanden inne i Surfers Shack) och en dude satt och vilade med i-pod. Strax anlände Mour på sin Apriliamoppe. Gyllene rastaflätor och helsvart lång och muskulös kropp iklädd pro-surfer-outfit en tjusig karl på 25 år. Johan plockade som vanligt fram kommunikationspraktiken och vänskap uppstod på nolltid. Mour ville åka efter mera Boards så jag föreslog Zukan istället för Aprilian, vi klev in alla fem och åkte till hans hemby Village N´Gor, en fiskarby några km bort. Han gick hem in i gränden och var snabbt tillbaka med två Pro-Models 6"6. Vi stuvade in oss och Boardsen i Zukan, Perfect Fit!
Tillbaka vid Shacket så paddlade M&J rask ut i det ca 1m höga och något ruffa Swellet. M fångade en fin våg och kom elegant ända fram till strandkanten, han surfar även på skum och gör justa 360 i förbifarten. Johan lyckades efter en stund fånga en juste våg och hålla sig på fötter ca 1,5 sek, bra början.
Markus, Kajsa och jag fläsksurfade nära land och skrubbade oss blodiga och skrattade så vi nästan kräktes.
Efter ett tag så kom Mour iland och plockade fram en Belly Board åt Markus som raskt paddlade ut och fick sig några resor till strandkanten. Johan kom iland och testade också magmodellen av surf med större framgång än till fots.
Färdigsurfade och genombadade och med sand och snäckflis över hela kroppen (mest på onämnbara ställen konstaterade Johan vid ett besök på toan!)blev särskilt Kajsa jättesugen på dagens fisk igen. Hon har nu ätit fisk hela tiden och idag blev det en Dorade. Markus och jag tog något billigt och enkelt, jättefina färska räkor, hans Provencale och mina A la Ail. Johan vräkte på med en blandtallrik av havets alla läckerheter och Mour tog en Filét de Boef med grönpeppersås och jag betalade notan som gick på 26000XOF=350SEK alltså 70 per skalle i snitt för den mest färska och delikata Sea Food och Boef som tänkas kan. Vi provsmakade varandras tallrikar på det sätt som vänskap i Senegal bör utövas.
Nu har Kidsen siesta och jag får jobba på bloggen. Om en stund ska vi ner till Mour igen och då ska alla Kidsen köra Belly Board på Sea Food till skymningen. Jag tar mig en Softare i skuggan i Shacket för nu skiner solen och det är mer än tillräckligt varmt, i vattnet dock bara 29 grader, men jag vill inte blöta mina fräscha plåsterlappar som jag nogsamt täckt skrubbsåren med efter att ha sanerat kroppen från sand och flis, det tog en bra stund i duschen.
//FarSan/
Nu sover dom små söta
Det var nog en ganska lagom start för min första besöksgrupp här idag. Vi hann med att få en överblick av läget. Vi avvärjde en hotfull situation. Vi fick håret klippt Johan och jag. Tysken köpte sig som sig bör en plånbok i ormskinn. Vi besökte Tribal Surf som olyckligtvis var stängt så det gick inte att hyra boards. Vi testade pizza local, bier local, fiskvariationer local, citron mousse mm så att vi till slut kräver inget mer än sömn. God natt!
//FarSan//
//FarSan//
Nyanlända blekfisar i stan
Idag har den svenska kolonin i Dakar utökats med tre personer. Vi gav oss ut på stan med pappa Göran som guide. Efter en god frukost med stort kaffeintag satsade vi på en mjuk start i Almadies innan vi gav oss in i marknadskvarteren i Dakar. Två av oss fick nya frisyrer, både på huvudet och i näsa och ytteröron. Frisörerna gjorde ett nitiskt jobb. Efter frisering inhandlades en ormskinnsplånbok efter lyckat prutande från den tyska affärsmannens sida, från åtta till två tusen. Då vi gav oss vidare in bland marknadsstånden hade vi samlat på oss en klunga av ivriga försäljare och skojare. Efter att farsan hade hållit på att bli rejält antastad av en ficktjyv (men lyckats avvärja sig med ilskna rop och gester och supportrar på gatan) så kände vi att det var dags att köra vidare längs kustvägen. Vi betade av utsiktspunkter och surf spots innan vi avslutade med en lunch på jazz cafét i Almadies. Efter en siesta under myggnäten är vi nu redo att ge oss ut på nya äventyr. Förhoppningen är ett dopp i Atlanten innan middagen. Au revoir/ Kajsa
En typisk senegalesisk promenad
Jag gick ut en sväng på förmiddagen och njöt av det mulna vädret och kom hem efter några timmar precis när skyfallet började. Under promenaden stannade jag ofta och bytte några fler ord än Bon Jour med olika människor. Senegal är rätta platsen om man gillar att träffa folk och snacka bort en stund.
Först på dagordningen var en ganska lång konversation om ett husbygge som går väldigt bra. Det är massor med folk som jobbar flitigt på objektet. Patron/Byggmästare satt i en vilsam stol på andra sidan av gatan och övervakade sina gesäller. Han var väl i min ålder och kunde hygglig engelska så det blev en lång diskussion om byggteknik mm.
Efter det besökte jag två familjära strandkök och blev erbjuden mat på båda ställena men tackade vänligt nej genom att puta med magen och klappa på den och påstå att den var full. Senegaleser bjuder alla och alltid om de har något ätbart. I så fall blir man tilldelad en sked och en plats vid 10-liters baljan med ris, yassa, fisk eller kyckling allt i en härligt oaptitlig röra där alla gräver runt med sina skedar. Svält har jag inte sett här ännu och mycket lite övervikt bland lokalbefolkningen. Barnen är glada och livliga och leker och sportar. De vuxna sitter i grupp och har samtalsterapi hela tiden om de inte jobbar.
Jag gick också till en fabrik på stranden där man processar tång för export till kineserna påstod grabbarna som höll på att tvätta och skölja tång helt ren. Sedan får den torka när solen skiner. Hela processen bedrevs under bar himmel.
Nu ska jag bara invänta de andra så blir det strax en något enklare middag än igår här på Ambre. Imorgon ska jag följa med Lycky Luc och kolla på tomtmark. Han är inne på den linjen att bosätta sig här efter pension nästa år. Det är nog ingen dum idé.
//FarSan//
Middag på Hotel Ambre
Jag lägger upp några foton från gårdagens middag så ni får en inblick i vilken typ av hardship som jag lever under.
Värdparet Nicole och Jean-Marie och mon Cher Ami Adrian och ett par till har anlänt.
Hedersgästens fru kommer med blommor.
Bordet är dukat med afrikanskt dekorerat porslin.
Hedersgästen, Pierre håller tal i form av en sång på belgisk-franska så jag begrep inte ett ord. Han är iförd en afrikansk Bobo, ett skynke stort nog att tälta i. Sedan pekade han på mig och sa: Sjung en svensk sång! Jag drog den mest internationellt gångbara nämligen Helan Går och spädde på med några verser ur Gällivarevisan. Publiken jublade en gång till!
Alla gäster har samlats. Efter det vidtog måltiden som varade dryga två timmar. Förrätt Carpaccio på rökta fiskar, varmrätt grillade fisken Thiof med potatis-grönsaksgratin och dessert Mangopaj.
Jag stängde butiken vid midnatt när alla hade gått hem. Det är lite tufft att vara hustomte åt J-M och Nicole.
//FarSan//
Nej men
vad har hänt nu? Folk klickar in i ökande massor på min blogg. Kan det vara fotorep som Johan föreslog som har ökat intresset? I varje fall så blir det nu bara en kort notis utan foton om att vi just har avslutat en alldeles delikat middag och två ambassadörer var där på vårat lilla Hotel Ambre, den avgående och den nya belgiska. Hotellieren är belgare och kanske i viss mån bälgare. Han vill i varje fall att KJM tar med sig svensk snaps när de kommer på torsdag. Jag föreslår ett antal uppsättningar av Svenska Nubbar och Skärgårdssnapsar i portionsförpackningar. Kanske finns det annat av liknande sort på Systembolaget, jag har dålig koll på det.
Nu har jag, som funkar som Sous Hotellier städat upp på terassen, stängt av takfläktarna, släckt all trädgårdsbelysning. tagit dagens sista dusch och går och lägger mig med en avslutad blogg för dagen. Kanske väljer jag några foton imorgon så ni får inblick i livet på Ambre när det är som mest posh.
//FarSan//
Besök på Georges farm
Igår besökte vi Georges farm. Påhejad av Johan så gör jag ett fotorep därifrån. Vi var ute från 8 till 18, sex timmar i bil för att köra dit och hem i besvärlig trafik endast 25 mil. Tre timmar ute i 34-gradig stekande värme för att beskåda allt som finns på en farm. Slutligen en lunchrast i Georges hem.
Nu publicerar jag innan accen sinar i lapptoppen.
Ett litet lamm i famnen på en senegalesisk cow-boy.
En belgisk gendarme/paratrooper och en senegalesisk cow-boy.
Ett ganska stort baobabträd jämfört med Adrian 8 år och lagom stor.
Ett par goa gubbar och en kille i ett kostall.
En bångstyrig bagge.
En söt och blyg liten kalv.
En traktor som behöver många hjälpande händer innan den startar.
Glada barn är det gott om vid Georges farm.
Georges hem på farmen.
//FarSan//
Ursäkta men jag har inte tid
med er nu alla mina kära läsare. Jag håller på att montera ihop ett födelsedagskalas för Heide, "Grattis Kära Heide!". Något fattas fortfarande. Klockan 20:00 måste allt vara på plats.
Lyckligtvis är det helgdag i Senegal imorgon så vi kan ha en riktig festkväll nu. Jag avslöjar inga detaljer varken före eller efter. Däremot vill jag berätta att senare under helgen kör jag ut till den skrattande ambassadören Georges ranch med Heide och den belgiska familjen Luc, Lorance och lilla Adrian. Vi ska kolla hans odlingar och djuruppfödning och Adrian ska rida på en snäll och foglig häst. Själv sätter jag väl mig under det största baobaträdet med ett teglas och kontemplerar för även snälla hästar är för äventyrliga för mig.
Bon Weekend!
//FarSan//
En dags semester
Igår hade jag semester hela dagen. Mesta tiden låg jag antingen i poolen eller intill den i skuggan av palmblad vid Sofitel Teranga nere Down Town Dakar. Där var riktigt skönt på förmiddagen innan solen blev för het och innan platsen invaderades av folk. Jag hade Adrian och hans föräldrar med mig så jag hade riktigt roligt med Adrian i vattnet och han låg i nästan hela dagen med små avbrott för spagetti och glass. Sofitel har ett underbart läge alldeles vid strandkanten så det blåser en skön bris från havet och det är mycket att titta på därute om man lessnar på poolen eller solstolen.
Jag körde dit längs Cornichen dvs vägen längs strandkanten, som ofta är ett klippstup. På hemvägen tog jag mig in i värsta kaoset i City, det är riktigt spännande att köra där fär senegalesernas manövrar kan vara omöjliga att förutse, men vi kom hem utan några nya bucklor. Luc tackade för turen med en chokladaromcigarr och Lorence genom att lova att skicka mig DVD på posten med alla foton hon tog. Hon är ständigt igång med minst två kameror. Av Adrian fick jag Stora Kramen inklusive kindpussar, han är en underbar 8-årig kille att leka med.
Imorgon är det Heides födelsedag så jag har ett och annat att ordna. Vi stannar inne här på Ambre och spetsar till den vardagliga middagen med några extra godsaker som jag just har beställt eller redan handlat hem. Ikväll har vi förfest hos Indiana så det blir ett helt normalt födelsedagsfirande enligt SIS/DIN-standard.
http://www.accorhotels.com/accorhotels/fichehotel/gb/sof/0563/fiche_hotel.shtml och klicka på Photo Gallery så kanske ni ser någon intressant bild av Sofitel Teranga.
//FarSan//
Lite om paratrooping
Jag har spenderat mestadelen av dagen med Luc och hans familj, hustrun Lorence och sonen Adrian 8 år. De är ett formidabelt gäng. Bland annat inväntade vi solnedgången klockan 19:30 uppe på högsta punkten "Tit Mountain" vid fyren byggd år 1864 och fortfarande i funktion.
På himlen såg jag typiska stratocumulus formade av jetströmmar till mysiga små vågor. Jag frågade Luc vad han trodde om att hoppa ut där. 12000m upp med en vindstyrka på 400km/timme är inte pleasant blev svaret. Han har hoppat oräkneliga hopp över hela klotet inklusive 38 hopp från 12000m. Då har man speciell klädsel som täcker hela kroppen inkl ansiktet för att inte bli frystorkad, syrgas på flaska för på en höjd som är 50% mer än Mt Everest överlever man inte utan syrgas. Sedan accelererar man snabbt efter uthopp till toppfart kring 300km/h och faller fritt till 500m över marken och det tar åtskilliga minuter och då utlöses fallskärmen automatiskt för många hoppare är då medvetslösa, dock inte Lucky Luc utan han brukar styra in framför digniteter och pressfotografer och landa på en punkt stor nog som middagsbord för 8 personer.
Bästa hoppupplevelserna han haft var i Norge och att få landa i pudersnö med stilla vindar och solsken. De sämsta är när de flyger in lågt och har 5 till 10 sekunder på sig från uthopp till lyckad landning på något bergigt ställe där stenarna är stora som hus, exempelvis i Turkiet eller på Corsica.
Som jag tidigare beskrivit så är Luc formad som en stubbe av norrländsk fura så han har klarat av alla dessa utmaningar. Själv vågar jag inte ens hoppa från dasstaket i sommarstugan. Gissa om jag har hittat en kompis att respektera.
//FarSan//
La Reserve de Bandia
Det var där vi hamnade igår. Det var bara en fördel att slippa sanddynerna i hettan för Bandia är ett alldeles utmärkt utflyktsmål ca två timmars resa från Dakar/Almadies. Det är ett naturreservat som har många olika djurarter, dock inga stora rovdjur, de enda rovdjuren jag såg var en ensam shakal och en dito varan på ca 1,5 m och ett gäng krokodiler. Det finns för att nämna några arter zebror, giraffer, antiloper av olika slag, gazeller, bufflar, noshörningar, apor, strutsar samt vid vattenhålet vid restauranten krokodiler och en liten bit därifrån stora sköldpaddor.
Vi åkte med två bilar från Ambre och mötte upp med ytterligare vänner till Jean-Marie vid reservatets entre. Där lämnade vi våra privata bilar och klev upp på flaket på småtruckar och där var det soffor att sitta på, nio personer på varje flak. Vi fick med oss en guide som bestämde vilka stigar vi skulle följa för att hitta igen de olika djuren. Dom verkade hålla sig för sig själva artvis. Gott om plats hade dom också och rikligt med grönt att äta nu när det har regnat lite. Av det gröna imponerar Baobaträden mest, de största minst två meter i diameter och med stammar som liknar elefanthud. Accasior fanns också gott om och det är vad girafferna äter löven från trots att grenarna är väldigt taggiga.
Efter att ha snurrat runt i två timmar och dessutom till fots beskådat dom lata noshörningarna som låg inne i buskagen och sov så återvände vi till vattenhålet för att smörja kroset. Vi blev fjorton personer runt bordet, en svensk, en tysk, en fransman, en senegales och resten belgare. Ni kan tänka er hur högljutt det blev efter ett dussin Gazelle-pilsner och ett halvt dussin vinflaskor. Jag ursäktade mig med den svenska alkohol-trafiklagstiftningen och drack vatten men käftade på lika vanvettigt som alla andra. Lunchen tog sina dryga två timmar och sedan vidtog likörprovning som alla utom jag deltog i. Några handlade med sig tex kaffe-bananlikör, dito passionsfrukt och vad vet jag eftersom jag inte smakade.
När alla var mätta och lagom glada så började hemresan och alla tog sig hem utan missöden. Jag hade J-M som co-pilot med mig så vi tog intressanta omvägar bort från asfalten och han köpte lokal honung och mango. Den senare var ganska billig, jag gissar ca 5SEK/kg eftersom det är säsong just nu.
Länken http://www.reservedebandia.com/ säger inte så mycket ännu men kanske de fyller på mera, allt tar ju plus longue temps i Senegal.
Länken http://www.worldatlas.com/webimage/countrys/africa/lgcolor/sncolor.htm Visar i grova drag var Bandia ligger på huvudvägen söderut mot Mbour.
Jag tänker dra med mina framtida gäster på en sådanhär dagstur, Karin, Johan och Markus och senare Viktor får börja vänja sig vid tanken. Jag tror jag hittar dit nu utan problem. Annars löser vi problemen när de uppstår.
Det blev annars
än vad jag trodde. Vi har just avslutat en lång lång dag och inte var vi ute i sanddynerna som jag hade trott det skulle handla om. Jag är så fatigue så jag avstår från att berätta just nu. Ska sova på saken och slänga upp en notis i morgon.
Over n Out
//FarSan//
De tre musketörerna
Som vanligt intogs en god middag igår kväll på Falty Towers. Kvinnor och barn blev trötta och drog sig tillbaka på rummen och kvar vid bordet var tre mätta och glada gossar av i stort sett samma årsmodell, tidigt femtiotal. Det var Jean-Marie, Luc och så jag. J-M är Hotellieren, Luc är här på semester med sin relativt unga familj och har levt ett äventyrligt liv fram till nu. Han ser till kroppsformen ut som man kan föreställa sig Tegis (om man känner honom) om sådär 30 år; alltså under medellängd, överdrivet muskulös och med väldig rondör på mitten. Luc har varit fallskärmsjägare men är nu Gendarme och vaktar på de stora celebriteterna i Bryssel så han är helskarp och inte att leka med om man inte är hans vän. För att fullkomliga bilden av honom så bär han en mycket prydligt ansad mustasch.
Givetvis utvecklar tre glada grabbar lite tokiga ideer, dock inte alltför tokiga. Vi bestämde oss för en liten clubrunda och drog raskt till första stället. Det var en relativt lugn och städad bar/restaurant för övre medelklassen med dämpad musik. Jag beställde in en kaffe och Calva för det var det länge sedan jag njutit av. Till den bjöd Luc på en cigarr som var spetsad med choklad och vaniljaromer. Det låter kanske konstigt men kombinationen av godsaker matchade varandra helt utmärkt. Därpå drog vi till nästa ställe. Det var en öppning i en mur som jag passerat många gånger och som alltid varit stängd för jag rör mig på gatorna uteslutande i dagsljus eller gryning. Nu var porten öppen och ut strömmade discodunk. Därinne var det svart och AC-kallt som attan. När ögonen vant sig såg jag att det var packat med ungdomar mest och en och annan Wannabe som vi tre. Här bestod publiken av de rika och vackra så jag kände mig helt malplace i T-shirt och 3/4-långa solblekta säckiga brallor som kräver livrem för att inte ramla ned och därför beställde jag en drink för att försöka rätta till det, whisky och soda passar bra här i värmen som omväxling till GT.
Uthålligheten våran är inte så imponerande, jag minns att jag som 17-åring på besök i England för första gången kunde klara upp till sju pubar/clubar på en kväll. Nu nöjde vi oss med två. Vi gick hem och sov gott och sågs till frukost i vanlig ordning. Där höll vi utvärderingssamtal och kom fram till att vi var helnöjda med föregående kväll och knappast behöver utföra liknande uppdrag inom närmsta framtiden.
Nu ser jag fram emot morgondagen för då ska vi konvojköra ut i vildmarken, det blir spännande. Vi får pysa luft ur däcken ned till 0,5 kg för att inte fastna i sanden och jag får inte avvika från J-Ms hjulspår.
//FarSan//
TGIF
Nu har lugnet åter lagt sig tillrätta över Al Mahdi eller som jag vanligvis kallar platsen Dakar/Almadies på franska för att ni ska kunna Google Mappa er hit. Det har alltså varit fredagsbön och till råga på allt alldeles bakom vårat hotell på en jordplan som andra tider används för nationalsporten fotboll. Bönen börjar ropas ut före tolvtiden och innan de hunnit fram till sista Allah Akhbar så är klockan nästan tre. Jag har tidigare tittat lite på avstånd från vår balkong men är nu less på det så jag tog Zukan ned till plagen och hade privat kontemplation i enlighet med mina egenhändigt hopsmidda föreställningar om detta livet, den sk Här och Nu tron där Ganeesh trots allt har en betydande influens.
Butikerna stänger under bönetimmarna men en del restauranter har öppet för ickemuslimer som inte har så pass folkvett att de kan avhålla sig från mat just då så jag fick min spagetti med löksås av tomattyp. Det var riktigt gott trots att löken dominerade helt.
Eftersom det är fredag så blir det säkert fler än ett glas vin till maten ikväll och det är bra för då vaknar inte Heide före skam och börjar irra iväg till jobbet. Vi är sedan inbjudna imorgon kväll för att träffa exotiska människor, dom påstås komma från Sverige. Undrar hur sådana ser ut? Kan dom skratta? Bär dom konstiga kläder och slips? Det ska bli verkligt intressant och jag ska inte avslöja min URL för då kanske jag drabbas av självcensur.
Jag önskar alla mina kära läsare, ni börjar bli rätt många nu ser jag i statistiken, en fridfull helg.
//FarSan//
Nedräkningen har börjat
Nu är det bara fjorton dagar till KJM landar i Dakar! Jag satt vid middagen i kväll och snackade med Jean-Marie om deras ankomst. Kan dom franska? Frågade han. Jag har ingen aning sa jag men jag vet att Karin har någon slags Creole från Seychellerna med sig. Markus med ett ben i Köln och idéer om BigB i Senegal bör väl kunna franska sa jag och Johan kommunicerar på akademisk nivå utan speciella språkkunskaper, det är jag övertygad om sa jag.
Jag litar på att KJM tar sig fram i dzjungeln utan problem med sina gemensamma kommunikationsfärdigheter. Jag kan luta mig bakåt i Zukan och dra chaufförsmössan över öron och ögon och låta KJM ta hand om vardagen. Äntligen får jag lite semester. Fan va jobbiga de första sju veckorna har varit utan att kunna språket (tro det eller inte om ni vill).
//FarSan//
En liten, liten Tiger
Idag var jag morgonpigg och gick en runda redan före frukost. Faktiskt släppte jag in Gabrielle genom stålporten framför Hotel Ambre när jag gick ut ca 6:30. Hon är den som fixar frukosten. Det är härligt att promenera i gryningen när temperaturen bara är ca 25 grader. Många locals gör det också, vissa andra joggar och många jympar på plagen. Alla är vänliga och hälsar glatt.
Efter frukost körde jag Heide till jobbet och fortsatte sedan längst ut på Afrikas västligaste udde. Därifrån kan man ta sig in på golfbanan bakvägen så att säga. Det kostar då bara några Bon Jour. Det är fint att gå längs strandkanten och titta på havet och fiskargängen. Idag såg jag en stor grupp kvinnor som plockade sjöborrar ca 100 m från land. Dom påstod att kineserna tycker om att äta dem. Jag har smakat några men är inte kines nog.
Som vanligt gick jag till 10:e hålet på 9-hålsbanan och beställde en tonic och slog mig ned vid en tant i min ålder och började chatta upp henne. Hov var fransyska och har bott 14 år i Senegal. Hon har inga planer på att återvända till Frankrike. Framför oss på putting range lekte en mycket blond liten kille med en golfklubba och boll. Jag sa till damen vad skicklig han är! Han är mitt barnbarn och han är snart 4 år fick jag till svar. Han verkar vara en stor talang, kollade in bollens läge i förhållande till hålet, ställde sig på rätt plats direkt utan att trampa gräs som äldre erfarna mycket sämre puttare oftast gör och sedan slog han till resolut och väl avvägt. Ofta tog han sig mellan hålen på två tre slag. Skulle inte förvåna mig om vi får höra talas om en ung fransman på Touren om ca 10 år.
Det är kul att se barnen leka sport när de gör det med sådan självklarhet och glädje som denna lille man eller som dom skidåkare/snowboardåkare jag upplevt i Sverige.
//FarSan//
Bakh-man
Det har varit livat och glatt de senaste dagarna med dels ambassadören jag berättat om tidigare som skrattar i stort sett efter varje inlägg i debatterna och dels en trevlig belgisk familj med en 8-årig son som dricker svart kaffe till frukost och blir riktigt speedad av det. Han påminner mycket om en viss gosse i min närhet när denne var av samma ålder, han är mycket älskvärd. Dessutom har flera människor kommit och gått utan att ha rum här. Mest dock viktigpettrar/lokalhövdingar/flickjägare av drygaste sort, så Jean-Marie har sagt Puuh när de har gått.
Idag drog jag mig därför undan ensam på en liten bilutflykt. Jag hamnade på motorvägen och var snart inne i Dakar där jag satt fast i trafiken och blev less så jag vände hemåt igen. På hemvägen körde jag upp till toppen av det ena "Tit Mountain", det som fyren Fare des Mamalles står på. Det är högsta punkten i regionen och utsikten är milsvid. Jag blev inbjuden att klättra upp i tornet men avstod för jag är ju som bekant paniskt höjdrädd. Fyren byggdes redan 1864 men fungerar inte längre. Däremot bor det folk, getter och katter där. En pojke hade en urtjusig kameleont på en träkäpp och visade upp den. Just då var den vackert ljusgrön som löven där den förmodligen blivit infångad.
Efter att ha sakta rullat ned längs serpentinvägen så stannade jag till vid en verkstad som tillverkar bambumöbler. Dom såg fina ut men för en grupp med soffa, två fotöljer och ett bord ville de ha minst 450000XOF=687€ och det är väl ungefär 6000SEK. Jag sade att så mycket kan jag då rakt inte betala utan att fråga min fru varpå samtliga skrattade hejdlöst och dessutom klappade sig på magarna. Efter den skrattattacken/magklappningen kände jag hur hungrig jag blivit så jag styrde mot Chez Fatou Kim där jag ofta hänger för att kolla surfen och äta någon slags lunch.
Jag börjar kunna menun på CFK så redan på ingång beställde jag en Cola och Spagetti med tomatsås, jag upprepade för säkerhets skull Tomatsås för det finns ju Bolognese också. Det var dock ingen surf idag för det var SV-pålandsvind. Efter en liten stund stod maten på bordet täckt av ett tjockt lager riven ost. Jag började lite försiktigt nysta upp den första tuggan på gaffeln och upptäckte att det var köttsås under osttäcket. Jag tänkte klaga eller inte klaga, det är frågan. Jag bestämde med stöd av hungern att fortsätta äta trots den felaktiga såsen. När jag bad om notan framförde jag mina mycket blygsamma klagomål och sa att det smakat bra i alla fall. Nu hade tre personal samlats runt mig och snart bestämde den huvudansvariga att :"You are a Very Gentle man" no sade en annan "You are Bakh Man" What? sa jag. Jo förklarade de Bakh means Good på Wollof.
Så skynda er hit alla Backman för ni har ett mycket passande namn för Senegal, ni kommer att höjas till skyarna av den mycket vänliga befolkningen som till nästan 100% snackar Wollof.
//FarSan//
Händelserik söndag
Igår hände mycket, ja nästan för mycket för en dag. Vi körde in Zukan och det gick som förväntat, den fick sina första bucklor av en elak taxi som tog sikte på oss. Körbarheten påverkades dock inte så vi rullar vidare på nya äventyr en erfarenhet rikare och med lite plåtskador som jag inte tänker reparera. Jag kan säga att om inte Heide varit med och skött snacket på franska så hade jag nog fått hjärnblödning. Det blev mycket ordväxling i den 35-gradiga solhettan men inga brutaliteter lyckligtvis. Palavern, inkluderande tre självutnämda medlare, slutade lyckligt, vi skakade hand och jag bjöd alla inblandade på en flaska mineralvatten från närmsta kiosk samt 2000XOF=3€ i advokatarvode till medlarna.
Morgonen tillbringade jag vid Atlanten läsandes den utförliga manualen så nu vet jag hur man handskas med 4WD och hög och låg växel. Allt annat var känd teknologi.
På em var vi på Pool Party med galna fransmän/senegaleser som drack Rosé med iskuber i och försökte överträffa varandra i utsagor om hur underbart livet är när man är på fyllan i poolen eller dess närhet. Det liknade svenskt midsommarfirande men jag observerade med ett vattenglas i närheten för jag körde ju dit och hem. Däremot parlerade jag ivrigt och högljutt som jag numera kan efter 9 år utanför Malmberget.
På hemvägen fastnade vi i ett muslimskt rally. Det hade varit stormöte för dyrkan av Al Mahdi, där av namnet Almadies på platsen där vi bor. De voro tusenden som det heter, alltså bokstavligen och alla ville fort ta sig vidare. Vägen kantades av tungt beväpnad polis som blåste i sina visselpipor och försökte hålla ordning på den långsamt utbredande trafikstockningen bestående av alla upptänkliga fordon samt horder av fotgängare.
Väl hemma på hotellet blandade jag två GT-Sun Downer på Bombay och Schweppes för att få oss att slappna av och diskutera dagens äventyr och lägga dom till handlingarna. Då dök nästa överraskning upp. Det hade blivit mörkt och i mörkret upptäckte jag en afrikansk man i ledig afrikansk klädsel, de är som bekant inte så lätt att upptäcka i skydd av mörkret. Men han log brett så därför såg jag honom Jag reste mig och vinkade till mig honom och hälsade vänligt. Vi inledde en konversation som varade fyra timmar inklusive middag på närbelägen restaurant, Blue Note.
Den mycket vänliga och lättskrattande mannen visade sig vara en av Senegals mest aktade diplomater och som nu lever som pensionär alternerande mellan farmen i Senegal och hustrun som jobbar i NY. I karriären har han gjort många hopp runt globen och för att nämna ett par platser så har han varit ambassadör i London och New Delhi. Att återge vad som avhandlades vill jag inte ge mig in på men någon episod vill jag berätta om. Redan före Senegals befrielse upprätthöll han kontakter med nordiska länderna och träffade tillsammans med Senegals president bland andra Urho Kekkonen i vintriga norra Finland. Då hände ett och annat som man inte bloggar om. Han var också inbjuden på CG16 och Silvias bröllop och vidimerade att svenske kungen är en trevlig kille utanför protokollets regler. Han har inte heller svårt att skratta. Om några timmar träffas vi igen vid middagsbordet och det ser jag verkligen fram emot.
Idag har det regnat och det passade fint för jag har behövt dagen till att smälta gårdagen och fundera över nästa steg.
Jag har också lyssnat på Gnarly Boys nya demo om Boklöv, blått och Malmberget vilket hade release idag. Ni hittar det på http://blog.gwarriors.com/ . Jag vill erkänna att båda ögonen blev fuktiga, så bra tycker jag det är. Grattis Johan, Pär och hela teamet!!!!!
//FarSan//
Övningskörning med Zukan
I kväll ska jag börja övningsköra med Zukan. Indiana bjuder oss på krogen eftersom hon just har gjort en bra affär med mig. Jag kör dit och hem så det blir en vit kväll. Nu har hon $ på ett konto så hon kan beställa en ny bil för leverans till Panama som blir hennes nästa och slutliga station fram till pension. Hon är av samma årsmodell som jag och med FN-kontrakt så pensioneras man vid 62. I Panama kommer hon nära hemmet i Nicaragua och kan träffa sin gamla pappa ute på bondgården hon köp åt honom. Indiana är den allra mest varmhjärtade, generösa och justa kompis jag någonsin har träffat och kramat om och kindpussat som man gör i denna kultur.
När Indiana har etablerat sig i Panama så åker vi dit på semester har jag bestämt, det blir en överraskning för Indiana och även Heide. Förmodligen tar vi vägen via Brasilien för det bör bli billigast och intressantast så. I Panama ska jag köpa Hatten jag har längtat efter så länge på varma och soliga ställen runt globen. Exv är filthatten jag köpte i Freemantel 1992 när Stina och jag skulle på expedition till den Australiensiska öknen alldeles för varm och passar bättre i Norrbotten där den hänger i stugan och sällan används för i Sverige har man ju ball-cap för att inte göra sig märkvärdig.
Om övningskörning kan jag berätta att jag nu har varit co-pilot i taxibilar i en dryg månad, för att vara exakt fem veckor idag. Jag har sett hur trafiken fungerar och pluggat in reglerna: Störst kör först, buckligast tar företräde, vita bilar med CD-plåtar inger respekt för de är regade på någon hjälporganisation, den som snabbast når in i rondellen kör på två hjul vidare utan att bromsa, fotgängare hoppar undan när man tutar ilsket, parkerar gör man på lediga ytor där det går att baxa in bilen och sedan ger man 100XOF till den självutnämda P-Nissen eller Lovely Rita Meter Maid. Ja det är en hel del att tänka på och kanske viktigast av allt är att passa sig för vingliga bilister som kör i fyllan för givetvis finns inga regler om trafiknykterhet i ett muslimskt land där alkohol inte nyttjas per definition, men oj viket hyckleri det är här på den punkten. Värst är bratsen i farsornas Audi Q7 eller Porsche Cayenne, med så mycket pansar tar de sig fram snabbaste och kortaste vägen. Även konvojer med poliseskort av VIP-arna har givetvis fri väg i båda riktningarna och alla andra fordon viker åt sidan. Är republikens President on the move så avstannar all trafik minst en timma före och rutten kantas av de längsta och grymmaste soldaterna med tung beväpning liknande AK 4. Allt jag lärt om bilkörning i EU är tämligen värdelöst här och särskilt kunskaperna från Autobahn i Tyskland där det råder Ordnung i 200 km/h. Mao kom gärna med på en tur med mig i Zukan men jag lånar inte ut den till nyanlända amatörer som tror att de behärskar bilkörning efter många långa mil på E4 och E 10 med inte en annan bil i sikte. Trafikbilden här liknar Kolkata men är åtskilligt lugnare än där och jam är mera sällsynt utan det flyter på hela tiden utom vid infarten till City där mataren slutar abrupt.
Man kan också köra till EU härifrån på asfalterad väg via Mauritanien och Marocko och ta färjan till exv Merseilles och då är man ju nästa dag i Alperna så på en vecka bör hela rutten vara avklarad utan ansträngning. Jag träffade en fransk kille här på hotellet i förgår kväll som var på väg åt det hållet i sin 20 år gamla Pajero med all tänkbar safariutrustning på taket efter en 6000 km tur genom Mali, Niger och Burkina Faso på tre veckor. Han rekommenderade en sådan tur till EU och påstod att det är som vi säger i Gällivare "heelt lynkt". Om tristessen mot förmodan drabbar mig och inga besökare är bokade i vårt hem samt Heide är på mission i dzjungeln så kanske jag sätter mig i Zukan en sval vinterdag utan AC-blåst i fejjan och kör till Alperna och kramar snöbollar. Jag vet ju inte men jag kan ju drabbas av snöabstinens även om jag tror att jag är helvit i det missbruksavseendet.
Oops det blev en lång epistel men det beror på att det är en stillsam lördag med bara jag och Heide här som gäster. Det blir intressant att se vilken typ av nykomlingar som står vid dörren nästa gång. Det har varit ömsom vin och ömsom vatten även bokstavligen. Några har jag bytt mailadress med och roligast har jag haft med Ramon, jag ser fram emot att han kommer tillbaka för Saida, flickvännen jobbar här någon månad till och det är kul att leka med en grabb på 33 bast.
//FarSan//
När Indiana har etablerat sig i Panama så åker vi dit på semester har jag bestämt, det blir en överraskning för Indiana och även Heide. Förmodligen tar vi vägen via Brasilien för det bör bli billigast och intressantast så. I Panama ska jag köpa Hatten jag har längtat efter så länge på varma och soliga ställen runt globen. Exv är filthatten jag köpte i Freemantel 1992 när Stina och jag skulle på expedition till den Australiensiska öknen alldeles för varm och passar bättre i Norrbotten där den hänger i stugan och sällan används för i Sverige har man ju ball-cap för att inte göra sig märkvärdig.
Om övningskörning kan jag berätta att jag nu har varit co-pilot i taxibilar i en dryg månad, för att vara exakt fem veckor idag. Jag har sett hur trafiken fungerar och pluggat in reglerna: Störst kör först, buckligast tar företräde, vita bilar med CD-plåtar inger respekt för de är regade på någon hjälporganisation, den som snabbast når in i rondellen kör på två hjul vidare utan att bromsa, fotgängare hoppar undan när man tutar ilsket, parkerar gör man på lediga ytor där det går att baxa in bilen och sedan ger man 100XOF till den självutnämda P-Nissen eller Lovely Rita Meter Maid. Ja det är en hel del att tänka på och kanske viktigast av allt är att passa sig för vingliga bilister som kör i fyllan för givetvis finns inga regler om trafiknykterhet i ett muslimskt land där alkohol inte nyttjas per definition, men oj viket hyckleri det är här på den punkten. Värst är bratsen i farsornas Audi Q7 eller Porsche Cayenne, med så mycket pansar tar de sig fram snabbaste och kortaste vägen. Även konvojer med poliseskort av VIP-arna har givetvis fri väg i båda riktningarna och alla andra fordon viker åt sidan. Är republikens President on the move så avstannar all trafik minst en timma före och rutten kantas av de längsta och grymmaste soldaterna med tung beväpning liknande AK 4. Allt jag lärt om bilkörning i EU är tämligen värdelöst här och särskilt kunskaperna från Autobahn i Tyskland där det råder Ordnung i 200 km/h. Mao kom gärna med på en tur med mig i Zukan men jag lånar inte ut den till nyanlända amatörer som tror att de behärskar bilkörning efter många långa mil på E4 och E 10 med inte en annan bil i sikte. Trafikbilden här liknar Kolkata men är åtskilligt lugnare än där och jam är mera sällsynt utan det flyter på hela tiden utom vid infarten till City där mataren slutar abrupt.
Man kan också köra till EU härifrån på asfalterad väg via Mauritanien och Marocko och ta färjan till exv Merseilles och då är man ju nästa dag i Alperna så på en vecka bör hela rutten vara avklarad utan ansträngning. Jag träffade en fransk kille här på hotellet i förgår kväll som var på väg åt det hållet i sin 20 år gamla Pajero med all tänkbar safariutrustning på taket efter en 6000 km tur genom Mali, Niger och Burkina Faso på tre veckor. Han rekommenderade en sådan tur till EU och påstod att det är som vi säger i Gällivare "heelt lynkt". Om tristessen mot förmodan drabbar mig och inga besökare är bokade i vårt hem samt Heide är på mission i dzjungeln så kanske jag sätter mig i Zukan en sval vinterdag utan AC-blåst i fejjan och kör till Alperna och kramar snöbollar. Jag vet ju inte men jag kan ju drabbas av snöabstinens även om jag tror att jag är helvit i det missbruksavseendet.
Oops det blev en lång epistel men det beror på att det är en stillsam lördag med bara jag och Heide här som gäster. Det blir intressant att se vilken typ av nykomlingar som står vid dörren nästa gång. Det har varit ömsom vin och ömsom vatten även bokstavligen. Några har jag bytt mailadress med och roligast har jag haft med Ramon, jag ser fram emot att han kommer tillbaka för Saida, flickvännen jobbar här någon månad till och det är kul att leka med en grabb på 33 bast.
//FarSan//
Dakar "ilton"
Man har ju sett filmen Bangkok Hilton men nu har jag besökt något liknande i Dakar Down Town nämligen polishögkvarteret. Redan i dörren kvamnar man av stanken från gallerburarna som låg några meter bakom vad man kan kalla receptionen. Jag var där med kompisen Indiana för att överföra ägarskapet på Zukan från henne till Heide så att vi får behålla bilen på samma förmånliga villkor med CD-plåtar och allt. Största fördelen med CD-plåtarna är att kan kan krypköra förbi poliskontrollerna med låst dörrar och stängda fönster och slipper således betala mutor.
Vi hade också hjälp av en av chaufförerna från jobbet och han lotsade oss smidigt förbi gallerburarna och in i en korridor en bit och sedan in på ett litet rum som var fullt av köande locals. Han snejkade kön och lade papprena på bordet framför en konstapel. Denne läste förstrött en stund, gjorde en liten anteckning och pekade var Indiana skulle signera. Beskedet var sedan att vi skulle komma igen om en timma och vi lämnade lokalen ivrigt Bon Journeeande hela folksamlingen som log varmt mot oss.
Efter att ha gjort andra småärenden som stod på Indianas lista, inköp av tull- skattebefriad rom, mm av starkare sort och introduktion av mig i den rutinen samt lite koll på mattor så återvände vi till "ilton". Chaffisen löpte in ensam och kom strax ut med dokumentsamlingen i näven. Nu var beskedet att allt var klart och att ägarbytet meddelas om en månad och till dess ansvarar Indiana för Zukan men jag får köra den. Det hinner nog gå in på hösten till saken är formellt avslutad, men jag ska strax betala den via internetbanken Sparbanken Nord som funkar lika bra här som vid HK i Piteå.
Jag blev idag också stärkt i min tidigare uppfattning att man ska inte göra något dumt här så att Flicken tar en med till "ilton".
Ha en trevlig helg, här tystnade just fredagsbönen i tält moskeen bakom Hotel Ambre.
//FarSan//
