en svensk, en zuka, en turk och "in shallah" två senegaleser
på en ödslig plats vid Saharas möte med Atlanten. Tittar man riktigt noga syns en person i mitten av bilden. Senare visade det sig vara två.
Jag ska berätta om äventyret som jag hade under senaste söndagen. Jag har sålt min bil här, en sådan där 4-hjulsdriven som man kan köra med bortom vägens slut, till en turk som jobbar på deras ambassad här. Han ville att han skulle få prova den i terrängen så vi for till en sista sydvästlig utlöpare av Sahara ca 2 timmars körning hemifrån. Det råkar vara platsen där Paris-Dakarrallyt gick i mål, men det rallyt körs inte sedan två år tillbaka pga säkerhetsriskerna i vissa oroliga trakter längs vägen. Nu är det ganska öde där, hotell och restauranger får inga besökare och lokalbefolkningen försöker desperat sälja kvarblivna souvenirer som ingen ens tittar på.
Nåväl vi for dit och började med en liten snacks-lunch och lade upp taktiken i grova drag. Sedan förklarade jag för turken vad som gäller vid körning i lös sand när vi hade satt oss i bilen. Han kopplade in låst fyrhjulsdrift och lågväxel och sedan startade han. När vi kommit en bit in i sanden så ville han öka farten, men först växla till högre växel. Givetvis går det inte så bra att växla för rullmotståndet är stort så bilen stannade och sjönk ned en bit i sanden. Jag kommenderade honom att stå stilla och gick ut och kollade läget, sade sedan åt honom att krypa sakta bakåt i hjulspåren någon liten bit vilket han klarade av. Jag hoppade in i bilen och drog lektionen om körning i sand i repris och tillade: Starta på 2:an och växla till 3:an när vi är i nedförsbacke. Så startade han igen och det gick bra. Jag manade på att han skulle öka farten och han tyckte att motorn skrek trots att det var bara 3500r/m. Det gör inget sa jag, den tål högre varv, det är ju en zuka. Nåväl i första nedförsbacken fick han i 3:an och vi skumpade på i ca 40 km/timme och allt kändes bra. Sedan blev det lite smalare pist och då började han lätta på gasen så jag fick skrikandes mana på honom.
Efter någon kilometers kryssande så nådde vi havets strand. Jag bad honom göra en mjuk sväng i hög fart och sedan följa vattenbrynet för den fuktiga sanden är mera packad och stabil. Det gick jättebra i flera kilometer, men så började han känna sig för stöddig och ville ut i vågskvalpet men det avstyrde jag mycket bestämt. Istället körde han upp på en sandhög och där blev det totalstopp. Jag skrek åt honom att koppla ur och sluta gräva ned oss i ett moln av sand. Dörren gick att öppna och jag smet ut för att återigen bedöma läget och upprätta plan C, plan B hade vi ju redan använt. Jag sa åt honom att nu får vi gräva rent framför alla 4 hjulen. Jag skovlade på med båda händerna utan spade, han försökte lite men är ju en fisförnäm ambassadsekreterare så han kunde inte använda sitt favoritverktyg, nämligen käften. Det går inte att prata bort sand, man måste gräva.
Tur hade vi som grisar som fortfarande lever på nyårsafton, två joggande senegaleser kom fram till oss just när jag grävt fritt framför alla 4 hjulen. Efter nya förmaningar från mig placerade sig turken bakom ratten och jag och två muskulösa senegaleser bakom bilen. Vi knuffade och turken gasade på och han fick ut bilen på fuktig sand. Senegaleserna sade Bon Journée och joggade vidare utan att ens begära en slant som ersättning för deras knuffande. Jag redogjorde för plan D och då gällde att hitta slät och någorlunda fast mark att göra en 180-graders sväng i lagom fart på och sedan köra samma väg tillbaka i lagom fart utan onödiga stopp. Vi lyckades bra med det, men vid ett tillfälle körde han lite väl fort i en hoppa så att nosen doppade ned i sanden vid landningen så sanden sprutade upp över vindrutan. Vi tog oss tillbaka till asfalterad väg och kunde stanna och pusta ut samt koppla ur 4-hjulsdriften. Han var mycket medtagen och snackade värre än någonsin och om min heroiska insats och hur utlämnad han hade varit utan mig. Jag framhöll att tillsammans hade vi fixat det med senegalesernas hjälp och kör aldrig ensam ut i terrängen bortom vägars ände!
Väl hemma igen i skymningen bjöd jag turken på dusch, ren T-shirt, mat och kall öl och han fick debreafa sig ordentligt. I dag har han varit hit och lämnat zukan för att sedan flyga till Ankara och fira jul hemma hos mamma.
Nu återstår att önska alla God Jul och Gott Nytt År! Här är ingen snö att förvänta men vi har kyliga vindar från NV så temperaturen har fallit till 23 grader och jag har börjat använda långärmade tröjjor.
//Göran//
Jag ska berätta om äventyret som jag hade under senaste söndagen. Jag har sålt min bil här, en sådan där 4-hjulsdriven som man kan köra med bortom vägens slut, till en turk som jobbar på deras ambassad här. Han ville att han skulle få prova den i terrängen så vi for till en sista sydvästlig utlöpare av Sahara ca 2 timmars körning hemifrån. Det råkar vara platsen där Paris-Dakarrallyt gick i mål, men det rallyt körs inte sedan två år tillbaka pga säkerhetsriskerna i vissa oroliga trakter längs vägen. Nu är det ganska öde där, hotell och restauranger får inga besökare och lokalbefolkningen försöker desperat sälja kvarblivna souvenirer som ingen ens tittar på.
Nåväl vi for dit och började med en liten snacks-lunch och lade upp taktiken i grova drag. Sedan förklarade jag för turken vad som gäller vid körning i lös sand när vi hade satt oss i bilen. Han kopplade in låst fyrhjulsdrift och lågväxel och sedan startade han. När vi kommit en bit in i sanden så ville han öka farten, men först växla till högre växel. Givetvis går det inte så bra att växla för rullmotståndet är stort så bilen stannade och sjönk ned en bit i sanden. Jag kommenderade honom att stå stilla och gick ut och kollade läget, sade sedan åt honom att krypa sakta bakåt i hjulspåren någon liten bit vilket han klarade av. Jag hoppade in i bilen och drog lektionen om körning i sand i repris och tillade: Starta på 2:an och växla till 3:an när vi är i nedförsbacke. Så startade han igen och det gick bra. Jag manade på att han skulle öka farten och han tyckte att motorn skrek trots att det var bara 3500r/m. Det gör inget sa jag, den tål högre varv, det är ju en zuka. Nåväl i första nedförsbacken fick han i 3:an och vi skumpade på i ca 40 km/timme och allt kändes bra. Sedan blev det lite smalare pist och då började han lätta på gasen så jag fick skrikandes mana på honom.
Efter någon kilometers kryssande så nådde vi havets strand. Jag bad honom göra en mjuk sväng i hög fart och sedan följa vattenbrynet för den fuktiga sanden är mera packad och stabil. Det gick jättebra i flera kilometer, men så började han känna sig för stöddig och ville ut i vågskvalpet men det avstyrde jag mycket bestämt. Istället körde han upp på en sandhög och där blev det totalstopp. Jag skrek åt honom att koppla ur och sluta gräva ned oss i ett moln av sand. Dörren gick att öppna och jag smet ut för att återigen bedöma läget och upprätta plan C, plan B hade vi ju redan använt. Jag sa åt honom att nu får vi gräva rent framför alla 4 hjulen. Jag skovlade på med båda händerna utan spade, han försökte lite men är ju en fisförnäm ambassadsekreterare så han kunde inte använda sitt favoritverktyg, nämligen käften. Det går inte att prata bort sand, man måste gräva.
Tur hade vi som grisar som fortfarande lever på nyårsafton, två joggande senegaleser kom fram till oss just när jag grävt fritt framför alla 4 hjulen. Efter nya förmaningar från mig placerade sig turken bakom ratten och jag och två muskulösa senegaleser bakom bilen. Vi knuffade och turken gasade på och han fick ut bilen på fuktig sand. Senegaleserna sade Bon Journée och joggade vidare utan att ens begära en slant som ersättning för deras knuffande. Jag redogjorde för plan D och då gällde att hitta slät och någorlunda fast mark att göra en 180-graders sväng i lagom fart på och sedan köra samma väg tillbaka i lagom fart utan onödiga stopp. Vi lyckades bra med det, men vid ett tillfälle körde han lite väl fort i en hoppa så att nosen doppade ned i sanden vid landningen så sanden sprutade upp över vindrutan. Vi tog oss tillbaka till asfalterad väg och kunde stanna och pusta ut samt koppla ur 4-hjulsdriften. Han var mycket medtagen och snackade värre än någonsin och om min heroiska insats och hur utlämnad han hade varit utan mig. Jag framhöll att tillsammans hade vi fixat det med senegalesernas hjälp och kör aldrig ensam ut i terrängen bortom vägars ände!
Väl hemma igen i skymningen bjöd jag turken på dusch, ren T-shirt, mat och kall öl och han fick debreafa sig ordentligt. I dag har han varit hit och lämnat zukan för att sedan flyga till Ankara och fira jul hemma hos mamma.
Nu återstår att önska alla God Jul och Gott Nytt År! Här är ingen snö att förvänta men vi har kyliga vindar från NV så temperaturen har fallit till 23 grader och jag har börjat använda långärmade tröjjor.
//Göran//
Kommentarer
Trackback
